Jag älskar. D-dur.

Jag älskade inte dig. Förlåt. Jag vet, jag har sagt det så ofta.
Men jag älskade dig inte… för att jag bara älskade dig. Världen har krympt till dig. Jag älskade inget annat än dig. Jag trodde jag älskade dig. Jag älskade inte…

Hur kan man älska en man och inte alla män? Hur kan man älska sin mamma och inte alla mammor? Barn? Människor?
Hur kan man älska någon utan att älska världen runt om?
Då älskar man inte, då ersätter man. Då ser man inte, känner inte, vågar inte, finner inte…

Närhet, ömhet, trygghet, behov, passion, besatthet… Du gav mig alla dessa känslor. Och många fler. Men jag älskade inte dig. Jag älskade inte världen, jag upplevde bara dessa känslor. Att älska en människa är omöjligt om man inte älskar i stort.

Vem var det nu, en (er)känd författare, som påstod att det är omöjligt att älska alla utan att man bara kan riktigt älska några få? Om det vore så, bästa Erkänd, varifrån, säg mig, all mänsklig snällhet, generositet och medmänsklighet skulle komma?! Nej, du, om man älskar älskar man allt. De några få känner man bara lite bättre än andra… Om man älskar en älskar man den som en del av världen man älskar.

Jag ska aldrig mer säga Jag älskar dig.
Jag ska säga Jag älskar.
Och då jag vet att jag KAN ÄLSKA vet jag att du kommer… Och du kommer att bli älskad ty jag kommer att kunna älska. Dig också.

Så många människor börjar älska denna värld alldeles för sent… Om två dagar fyller jag fyrtio.

Land som hemma. g-moll.

Tillägnas M.P.


I exil är ingenting som hemma. Så mycket känns främmande. Det behöver inte kännas fel eller dåligt men det är inte som hemma. Omöjlighet att utrycka sig på sitt språk känns som mest jobbigt. Oftast är det språket, sitt modersmål, som i början för emigranterna samman. Språket är dock ingen garanti för människor i exil att förbli vänner eller förstå varandras innersta. Men känslan av att man kommer från samma ställe, av att kunna utan ansträngning utrycka sig väger tungt. Så många möten mellan emigranterna aldrig hade hänt om de inte pratade sitt språk. Ibland leder samma språk i exil till förening. Oftast till besvikelse. Av någon konstig anledning förknippar vi förmåga att prata samma språk med förmåga att uppleva samma känslor och dela samma värderingar. Så är det inte. Men ändå … träffar jag någon som talar mitt språk utomlands vet jag att en del av oss är samma och vetskap om det är på något sätt oförklarligt speciell.

Så är det med tango. Den för oss samman. Vi dansar. Vi kan utrycka oss obegränsat ty vi dansar samma språk. Vi förväntar oss samma känslor och samma värderingar bara för att vi kan tango. Ibland leder det till förening. Oftast till besvikelse. Att bli sårad på sitt eget språk är känsligare…

Hur många gånger har jag inte försökt resonera med mig själv om att språket är ändå bara en del (ja - en stor, ja - en mycket betydelsefull) av människans komplexitet. Att vi som träffas på tango, genom tango är ändå så olika varandra, med så olika öden, så olika uppfostran, värderingar, tankar, målen, ambitioner… Och att jag inte ska förvänta mig att möta en själsfrände bara för att någon fått mig att komma till himmelen på en tre minuters eldig milonga eller sensuell tango.

Jag gillar tanke om att alla vi här på jorden är i någon slags exil. Jag kommer alltid att söka först efter de som dansar tango. De är folk från mitt land oavsett var de kommer ifrån. Vi får se vem de visar sig vara. Om det blir en förening eller en besvikelse. Men de är från mitt land och det är nog för mig. Land som hemma. Alla vi vill någon gång komma hem. Och är man långt borta hemifrån så dansar man tango...