Jag älskar. D-dur.

Jag älskade inte dig. Förlåt. Jag vet, jag har sagt det så ofta.
Men jag älskade dig inte… för att jag bara älskade dig. Världen har krympt till dig. Jag älskade inget annat än dig. Jag trodde jag älskade dig. Jag älskade inte…

Hur kan man älska en man och inte alla män? Hur kan man älska sin mamma och inte alla mammor? Barn? Människor?
Hur kan man älska någon utan att älska världen runt om?
Då älskar man inte, då ersätter man. Då ser man inte, känner inte, vågar inte, finner inte…

Närhet, ömhet, trygghet, behov, passion, besatthet… Du gav mig alla dessa känslor. Och många fler. Men jag älskade inte dig. Jag älskade inte världen, jag upplevde bara dessa känslor. Att älska en människa är omöjligt om man inte älskar i stort.

Vem var det nu, en (er)känd författare, som påstod att det är omöjligt att älska alla utan att man bara kan riktigt älska några få? Om det vore så, bästa Erkänd, varifrån, säg mig, all mänsklig snällhet, generositet och medmänsklighet skulle komma?! Nej, du, om man älskar älskar man allt. De några få känner man bara lite bättre än andra… Om man älskar en älskar man den som en del av världen man älskar.

Jag ska aldrig mer säga Jag älskar dig.
Jag ska säga Jag älskar.
Och då jag vet att jag KAN ÄLSKA vet jag att du kommer… Och du kommer att bli älskad ty jag kommer att kunna älska. Dig också.

Så många människor börjar älska denna värld alldeles för sent… Om två dagar fyller jag fyrtio.