Land som hemma. g-moll.

Tillägnas M.P.


I exil är ingenting som hemma. Så mycket känns främmande. Det behöver inte kännas fel eller dåligt men det är inte som hemma. Omöjlighet att utrycka sig på sitt språk känns som mest jobbigt. Oftast är det språket, sitt modersmål, som i början för emigranterna samman. Språket är dock ingen garanti för människor i exil att förbli vänner eller förstå varandras innersta. Men känslan av att man kommer från samma ställe, av att kunna utan ansträngning utrycka sig väger tungt. Så många möten mellan emigranterna aldrig hade hänt om de inte pratade sitt språk. Ibland leder samma språk i exil till förening. Oftast till besvikelse. Av någon konstig anledning förknippar vi förmåga att prata samma språk med förmåga att uppleva samma känslor och dela samma värderingar. Så är det inte. Men ändå … träffar jag någon som talar mitt språk utomlands vet jag att en del av oss är samma och vetskap om det är på något sätt oförklarligt speciell.

Så är det med tango. Den för oss samman. Vi dansar. Vi kan utrycka oss obegränsat ty vi dansar samma språk. Vi förväntar oss samma känslor och samma värderingar bara för att vi kan tango. Ibland leder det till förening. Oftast till besvikelse. Att bli sårad på sitt eget språk är känsligare…

Hur många gånger har jag inte försökt resonera med mig själv om att språket är ändå bara en del (ja - en stor, ja - en mycket betydelsefull) av människans komplexitet. Att vi som träffas på tango, genom tango är ändå så olika varandra, med så olika öden, så olika uppfostran, värderingar, tankar, målen, ambitioner… Och att jag inte ska förvänta mig att möta en själsfrände bara för att någon fått mig att komma till himmelen på en tre minuters eldig milonga eller sensuell tango.

Jag gillar tanke om att alla vi här på jorden är i någon slags exil. Jag kommer alltid att söka först efter de som dansar tango. De är folk från mitt land oavsett var de kommer ifrån. Vi får se vem de visar sig vara. Om det blir en förening eller en besvikelse. Men de är från mitt land och det är nog för mig. Land som hemma. Alla vi vill någon gång komma hem. Och är man långt borta hemifrån så dansar man tango...